Hoppas ni mår bra annars. Ursäkta min frånvaro, men vår nya omorganisering på jobbet tar all min energi (Jag vet, kan man prata om något tråkigare? Nej. Därför ger jag er frånvaro istället för gnäll. Bättre med kvalitet än kvantitet?)
Min kära far har givit mig en stor gåva, ett musikintresse. Han har berättat för mig att det första han gjorde när vi kom hem från BB var att ta mig i famnen, sätta sig i soffan och lyssna igenom Shine on you crazy diamond med Pink Floyd. En av de första låtarna jag lärde mig att sjunga med till var Beatles Twist & Shout. Jag kan fortfarande se det framför mig, pappa sitter med gitarren i knät och jag och min syster sitter tandlösa i våra morgonrockar mitt emot och härmar hans ord utan en aning av vad dem betyder. Han har tvingat en rastlös tioåring sitta och se på en live-dvd med Queens legendariska spelning på Wembley stadium mer än en gång.
När jag började komma upp i fjorton års åldern och faktiskt bry mig om vad det var han pratade om satt vi ofta i bilen och spelade luft gitarr till Van Halen eller så lyssnade jag till historier när han var ung och köpte LP-skivor för veckopengen som han lyssnade på med sin bästa vän i dennes garage på högsta volym.
När jag själv sedan började köpa skivor rörde det sig nog mest om Håkan Hellström, Broder Daniel eller Marit Bergman. Jag minns när Jessica skulle lära mig hur man tog på sig kajal inne på toaletten i hennes föräldrars hus. Vi hade gjort så många hål vi kunde i strumpbyxorna, tuperat håret och var på väg till vår första BD-spelning. Vi satt på spårvagnen in och bråkade om vem som skulle gifta sig med Henrik och vilken låt som var bäst på den nya skivan. Vi skrev MORD i handen och var övertygade om att Happy people never fantazise.
Min kanske starkaste musik upplevelse var när jag 2007 var funktionär på Rookiefestivalen i Hultsfred. En lång och smal kille klev upp på scenen med rött läppstift och skinnjacka utan någon tröja under. Det enda som sällskapade honom där uppe var en svart och taggig el-gitarr och jag tänkte för mig själv 'Gå av scenen innan du skämmer ut dig'. Det var Oskar Humlebo, mer känd som Moto Boy som stod framför mig och från första till sista ton var jag helt förtrollad. Efter konserten kunde jag inte få tårarna att sluta rinna och försökte febrilt hitta andan igen. När jag tänker på ögonblick i mitt liv som verkligen rört mig in i själen så är nog detta nummer ett.
Var vill jag komma med detta? Jag vill helt enkelt bara förklara vad musik betyder för mig.
Nu tänker ni, varför är hon så glad? Har hon blivit erbjuden en förlovningsring från en het engelsman, är det något sjukt bra band från 70 talet som ska återförenas och spela i europa eller har rent av hon skrapat fram en miljon på triss? Icke icke...
Hon har åkt fem våningar själv i en dödshiss (ni vet en sådan där med ståldörrar som glider igen och stänger alla kik och lufthål ut till verkligheten).
Ännu ett steg mot London idag. Har haft besök av ett par som förhoppningsvis ska hyra min lägenhet i andra hand. Tänkte börja med 9 månader och se hur det går i den stora staden och fungerar det så hoppas vi att fastis låter dem ta över den.
Det är typ detta som känns som det största steget i flytten, att lämna min lägenhet. Så många år som jag bott inneboende och drömt om min egen lägenhet och nu när jag har den ska jag lämna ifrån mig den. Mitt första egna lyckliga hem. Jag tror dock att när jag nu följer min dröm och mitt hjärta så kommer jag skapa ett hem i mig själv som kommer att vara nog.
Jag tänkte även att detta skulle bli lite av en musiktips-blogg så till alla folk med bra musiksmak därute, detta är vad som spelas i mina hörlurar nu för tiden:
De som känner mig vet att det finns en del saker som jag inte gör/inte vill göra. Typ åka hiss, flyga och åka genom tunnlar. Jag kände efter min och Josefins roadtrip att mina fobier hindrade mig lite för mycket och har därför tagit tag i det och börjat i KBT, kognitiv beteende terapi. Har du själv någon rädsla som du vill bli av med så rekommenderar jag detta starkt! Idag åkte jag för första gången på flera flera år hiss, och det var faktiskt inte så farligt. På torsdag kör jag igen för nu ska skiten försvinna!
Och nu när jag flyttar till London så blir det ju lite jobbigare att komma hem och hälsa på min kära om jag inte kan flyga?
Ingen i Göteborg har väl kunnat undvika försvinnandet och även nu upphittandet av lilla Anna. Helt fantastiskt att hon kommit till rätta, men allt jag kunnat tänka på idag är en fin vän till mig som även han försvann för drygt två år sedan. Han hittades också, men tyvärr inte i livet.
Tony, du ska veta att du fortfarande finns med oss. Varje gång jag står på Gamla Ullevis läktare, varje gång jag hör Jeff Buckleys Hallelujah och varje gång jag träffar din vackra syster. Som ikväll när vi åt tacos, skrattade och tittade på gamla bilder och klipp. Så mycket kärlek som du lämnade efter dig så kommer du aldrig försvinna.
Ursäkterna till dessa bloggfria dagar är många och bra.
I lördags drog jag på mig Prinsessan Leia-outfiten (bilder kommer så fort jag fixat kabel) och bjöd in mina vänner till en spelkväll i filmens tecken. Det blev quiz, twister och sällskapsspel innan skutan styrde mot Berså.
Det verkar som att jag alltid hamnar där så fort det blir partydags. Jag kanske helt enkelt vill se min vackra syster så mycket som möjligt innan hon lämnar Sverige. Idag är det 100 dagar kvar tills hon åker och 77 dagar efter följer jag.
Idag var för övrigt en fin dag då Anna hade sin första dag med mig på Lindorff.
Sitter och väntar på bussen. 25 minuters väntan med lite batteri på telefonen = ingen höjdare. Jag har i mitt huvud börjat göra en lista på saker jag inte kommer sakna med Göteborg/Sverige. Än så länge ser den ut som följer:
1. Västtrafik
2. Martin Strömbergsson
3. Folk som klagar på trängselskatten
4. Broöppningar
5. Folk som ringer och röstar i körslaget
Jag vet att den sista punkten är ganska orättvis så vi får se om den stannar tills slutspurten.
Saker jag däremot kommer sakna med Göteborg:
1. Att åka över bron när solen går upp (och det inte är broöppning)
2. Vasa allé + café Vasa
3. Min lägenhet
4. GAIS
5. Att vara nära min familj, släkt och fantastiska vänner.
Jag är inte riktigt närvarande i vardagen längre nu när jag vet vad som väntas. Jag gör det jag gjort förut; går till jobbet, tvättar, träffar mina vänner och gör matlådor. Det känns dock som om det är min kropp som gör allt detta och att min själ redan är i London. Den står på trafalgar square och väntar tills kroppen anländer.
I väntan på att jag ska bli hel igen härdar jag bara ut, och det är inte roligt. En höst och vinter i väntans tider. Jag är dock inte den enda som känner så här. Min vackra syster är i samma sits, hon flyttar 13 februari till Australien.
Det är min enda oro inför mitt nya liv i London, hur är ett liv utan Lisa?
Älskade Lisa.
