I kväll (eller kanske i natt) åker jag alltså till Berlin. Och jag känner mig oväntat lugn, vilket med en gång får mig att bli nervös. Och då tänker ni att jag att jag tänker 'tänk om jag glömt något', 'tänk om det blir dåligt väder' eller 'tänk om pengarna inte räcker till'. Nej. Som skilsmässobarn och ständigt runtflyttande student har jag MVG i att både packa och hushålla med pengar. Och sol är väl kul men inget måste.
När jag blir nervös så är det på grund av mitt katasroftänk. 'tänk om vi kör av vägen', 'tänk om vi blir rånade eller påhoppade'. Detta är de snälla tankarna som jag faktiskt vågar erkänna att jag tänker. Ni skulle behöva gå på studiebesök i mitt huvud för att få höra de riktigt sjuka tankarna.
Jag var ju som nämnt förut hos min fantastiska psykolog i tisdag för att börja få bukt på detta tänk och redan efter ett besök känner jag mig bättre. Så bra är hon. Och jag. För beröm ska man ge sig själv. Min chef brukar säga att beröm är gratis, och det är så sant.
Så.. Nu ska jag bränna lite roadmix, måla mina naglar och försöka förstå att inom ett dygn kommer jag ha sett Berlinmuren. BERLINMUREN. Så det så.
Och allt jag behöver göra om jag mår dåligt är att andas och tycka att det är okej att ibland inte må så bra. Glöm inte det, kära vänner.
Ta hand om er så länge. PUSS
Det här med att vara supporter.. jag undrar om det är något som kan förklaras? Jag och min vän satt efter gårdagens match och diskuterade just detta. För de som är supportrar, oavsett lag, så behövs inte många ord. För de som däremot aldrig riktigt haft den kärleken för ett lag är nog orden för få.
I min familj brukar vi säga att 'GAIS kommer i modersmjölken'. Och med ett medlemskap till klubben i doppresent och en pappa som drog med mig på matchen sedan jag knappt kunde gå så får man väl säga att just det uttrycket är rätt passande.
Det jag känner när jag kliver in på arenan innan match är ogripbart. Det fina är att oavsett om det är derby, säsongpremiär eller match mot ett riktigt mellanmjölklag så finns ändå samma känsla (möjligtvis i olika styrkor).
Att dricka ljummen öl och svära åt domaren, att få stryk med 3 mål mot laget som ligger på kvalplats, att en passning äntligen går igenom motståndarnas backlinje och höra signalen för offside. Alla dessa rent lidelsefulla delar av fotbollen, som visar hur stor kärleken för laget är.
Och sen.. när man vinner ett hemmaderby. När man tar en otippad femteplats och blir bäst i stan. När man tar igen ett underläge och lyckas kliva med tre poäng ur striden. Det är då det är underbart att vara gaisare.
Innan jag började arbeta heltid var söndagar heliga för mig. Folk rynkade på ögonbrynen och tyckte nog att jag var lite konstig, men för mig var den en dag när allt kunde vänta tills i morgon. Nu för tiden är det en dag då allt väntar i morgon och istället för lugn infinner sig ett kaos. När jag insåg detta kändes det lite som att ha förlorat ett tillfälle till själavård. I stället har jag hittat den känslan i en annan dag, fredagen. Numer är fredagen min heliga dag och för att fånga upp känslan så mycket jag bara kan har jag skapat lite traditioner (om man nu kan kalla något man gjort en si sådär 10 gånger en tradition). Jag har bland annat skapat mig en spelningslista som jag lyssnar på på väg till jobbet just varje fredag. Om jag startar den när jag kliver på bussen är den ganska exakt slut när jag kliver in på kontoret.
Så, om ni som jag ska gå till jobbet i morgon så delar jag här med mig av den. Lyssna och se om du kan hitta just din fredagskänsla.
Ni vet när man har en sån där dag när ingenting riktigt går som man vill? Inget jättehemskt händer, men en rad av små saker får en att tappa livsgnistan lite grann?
När håret inte lägger sig som man vill.
När man får stå upp på bussen på väg till jobbet.
När lunchmaten inte smakar så bra som dagen innan.
När man fryser om fötterna.
När det inte finns tvättid.
När mobilbatteriet dör precis när man gått utanför dörren.
När jag har en sådan dag har jag ett framgångsrecept som aldrig sviker.
Jag omorganiserar min skivsamling, eller mina spellistor.
Nu har jag gjort en storsatsning på det sistnämnda, och kategorierna blev till slut..
'dressed for success'
'what's the story (morning glory)'
'man måste dö några gånger innan man kan leva'
'man must dance'
Vad får er att känna er bara lite mer levande?
Idag har jag gjort två bra saker. Jag har bokat hotell i Berlin och jag har bokat tid hos min fantastiska psykolog. Tro nu inte att jag är galen, men enligt min uppfattning borde alla ha en sådan. För vi är väl alla galna på vårt alldeles egna sätt? Jag lovade mig själv när jag gick på Londons gator, mitt i min drömstad, med tryck över bröstet och lätt yrsel att jag skulle ringa henne så fort jag kom hem. Istället för att sitta hemma och försöka alla hemmatrick jag vet så gjorde jag istället något som jag vet fungerar. För i Berlin blir det inget sånt, då ska jag njuta av varje sekund.
Jag visste dock inte riktigt vad jag ville så när hon frågade om det var av någon speciell anledning så svarade jag bara 'Nej, jag kände bara att jag ville ses'. Som att hon vore min vän. Men.. allt som hon gjort för mig så är hon nog i för sig en vän. Om inte mer.
Nog om det. Vi får se hur det resulterar sig. Jag och min reskamrat Emelie har alltså bokat hotell, och för alla som är lite smått nyfikna så är det här (http://www.europeapartments.eu/index.php/en/apartments-en-sub/3-room-apartment-en/3z-alexanderplatz).
Så, ni som varit där, vad borde jag se?
En sak är i alla fall säker, jag kommer kryssa av från min 100-saker-jag-måste-göra-innan-jag-dör-lista att skriva på Berlinmuren. Och när jag gör det kan ni sitta hemma och lyssna på denna fantastiska låt, det är upp till er om ni vill låtsas att ni är med mig där eller en av karaktärerna i 'Top Gun'.
Jag tänkte så här en måndag morgon passa på att dela med mig av en historia.
Min fina vän Jessica är numer mamma, men innan lilla Dante kom till världen bjöd hon in till en baby shower för att fira tillökningen med lekar och presenter. Vid denna tid hade jag vad man kan kalla minst sagt flyt och hade lyckats få både heltidsjobb och egen lägenhet inom loppet av tre veckor. Jag var rätt fokuserad på detta och hade lagt mina andra drömmar lite på håll. Drömmar som bestod dels i att resa och bo i just London, men också att starta mitt eget event-företag. Innan jag lämnade kalaset sa hon kort till mig:
'Elin, glöm inte London'
Och därav namnet på denna nytillkomna blogg. Och även namnet på mitt framtida företag dontforgetaboutLondon.
Vad tycker ni? Kan ni se det på ett visitkort, på en affisch eller kanske till och med på en billboard?
Jag har väl egentligen aldrig riktigt varit ute och rest som jag precis gjorde. Visst, jag har varit på de obligatoriska semesteröarna med föräldrarna och på en snabbvisit i Prag med klasskompisar för en tre-fyra år sedan. Men detta var annorlunda, livsomvälvande skulle jag vilja påstå. Ni vet när man tatuerar sig och bara vill göra fler och fler? Eller när man tänker att 'ett chips kan jag ju ta'. Ack så fel man hade.
Redan innan jag åkte till London hade jag planerat in nästa resa, Berlin. Och idag planerade jag ännu en, en tågluff runt i Italien. Mitt sug efter Italien minskade ju inte precis efter att jag sugit lite på en italienare i London. Ursäkta ordvitsen, men är man göteborgare så är man. Jag och min vän Josefin har i alla fall satt en rutt ikväll.
Venedig - Rom - Pisa - Milano. Känns helt rätt. När ska man göra sådant om inte nu?
Men, en sak i taget. Vi börjar med Berlin. Och medan jag letar hotell uppmuntrar jag er till att lyssna på Ken Rings fantastiska nu-skiter-vi-i-allt-och-sticker-låt. (döm den inte bara för att det är Ken Ring.)
Jag har tänkt länge att det är dags att bli lite modern och skaffa sig en blogg, men varit osäker på om jag faktiskt har något att säga som folk skulle vilja läsa. Det hände dock något för ungefär en vecka sedan. Jag åkte till London.
Så länge jag kan minnas har jag velat åka dit och hur höga förväntningar jag än hade lyckades denna fantastiska stad uppfylla alla. Jag sitter nu i min lägenhet i Göteborg och funderar på vad jag gör här?
Jag får hindra mig själv från att sitta och titta på flygresor till alla världens hörn (och då ska tilläggas att jag är ofantligt flygrädd).
Så jag tänkte att denna blogg skulle bli min resa ut i världen. Ut från mitt lilla och säkra Göteborg och in i en verklighet jag egentligen fruktar men ännu mer längtar efter. Ett försök att bli av den panikångest jag levt med sedan tre år tillbaka. Eller kanske ett försök att göra allt jag vill trots ångesten, för de säger ju att man aldrig helt kan bli av med något sådant?
Denna resa tänkte jag också göra till ett sjukt bra soundtrack. Därför presenterar jag världens kanske bästa låt någonsin som bloggens första 'Dagens låt'. Som jag också lyckades inhandla i en liten gränd i slutet av Brick Lane.
Dagens låt: Eagles - Hotel California
