dontyouforgetaboutlondon

 

Nu får det vara nog. Jag tänker tvinga fram våren. Nu blir det vårjacka och solglasögon varenda dag tills.. Ja, tills sommaren kommer och ingen jacka behövs. 

 

Och här är min vårlista: 

 

 

Jag vaknade i morse och efter en kopp kaffe slog jag upp facebook för att se vad som hänt under natten i cyberspace. Mitt i uppdateringar om hur mycket snö det är i Göteborg eller länkar som folk delat för att kunna vinna Linas Matkasse ser jag textraden

 

Efter Tommy Nilsson helt fantastiska PR-kupp igår var min första tanke 'Här kommer en till. För det kan ju inte vara på allvar.' Efter en hel förmiddag av förklaringar från festivalens sida och arga kommentarer från (före detta) festivalbesökare är det nog bara att inse faktum. Sveriges äldsta och mest traditionella festival lämnar deras hem för att komma närmare det som ledningen påstår vara deras primära målgrupp. De förklarar sig på så sätt att större delen av personerna som köpt biljett är från Stockholmsområdet. Ja, kanske inte konstigt med tanke på att Stockholm är Sveriges största stad?

 

Jag har själv varit på Hultsfredsfestivalen sex gånger och även varit bosatt i staden under närmare 1,5 år och jag tror inte att folk förstår vad detta innebär för varken Sveriges kulturliv eller Hultsfred som stad. 
Jag läste i en kommentar till ett facebookinlägg att en herre skrivit:

Jag har svårt att säga det bättre själv. Är det så att tyskar inte förstår att det är en annan mentalitet i en Stockholmsförort jämfört med en småländsk håla på 4500 invånare? Att Hultsfred-Stockholm kommer att bli nya hemska Peace & Love-festivalen? (Tvi och fasa). Att det som knappt överlever i Hulstfred stad 51 veckor om året kommer att behöva stängas ner, som Systembolaget, Sibylla och inte för att tala om Högskolan. Den kraft, tid och de enorma pengar som kommunen investerat i festivalen. Bilden där FKP Skorpios VD tar i hand med kommunalrådet i Sigtuna känns som en smäll på käften för Hultsfreds kommun.

 

JAG BLIR ARG. 

 

Hultsfredsfestivalen är den sista i Sverige i sitt slag enligt mig. Möjligtvis att Emmabodafestivalen kan räknas hit, men den är så pass liten att den ändå inte riktigt hör dit. Och förra året gick Arvikafestvialen i konkurs.
Hultsfred är en festival som ligger ute på landet i perfekt läge, där folk faktiskt vallfärdar till en upplevelse som skiljer sig så mycket från vardagen att det blir som att komma till en ny värld. När jag är på festival vill jag inte dela en öl med en person som tycker att det är snuskigt att sova i tält, som är ren och fräsch för att de kommer hemifrån och som är där för att se de två mest populära låtarna från de tre största banden.

NI HÖR INTE HEMMA HÄR.

 

Jag minns att jag på festivalen förra året satt på campingen i en tältstol med en öl i handen, med solen i ögonen och med något band spelandes i bakgrunden. Jag satt och tänkte detta är verkligen lycka. För mig går en epok ur tiden i och med detta beslut.

 

Jag har själv varit på Hultsfredsfestvialen sex gånger men kommer av rena principskäl aldrig besöka Hultsfred-Stockholm.

 

 

 

I onsdags morgon på började jag min långa tågresa till norr och min kära kära vänner Elin & Micke.

Efter ett mycket smidigt byte i Stockholm och nio timmar som gått relativt fort gick jag av på Östersunds station där Micke väntade med deras lilla sex månaders Freja. Vi slängde in väskorna i bagaget och begav oss mot deras lägenhet. Till historien hör att Elin inte hade en aning om att jag faktiskt skulle komma så när jag traskade in och ropade försiktigt 'Hej hej' blev hon minst sagt chockad. Ett kärt återseende med både kramar och tårar. Precis som det ska vara!

 

Så.. vad har jag haft för mig här uppe undrar ni med spänning. Jo, det ska ni få veta.

 

Vi har druckit påskmust, lyssnat på Britney Spears och dansat Harlem Shake

 

Och vi har även åkt isväg, alltså åtk bil över isen. Sjukt läskigt

 

 

Såhär spenderar jag min sista tid i Sverige (och borta från bloggen). Ni kanske förstår varför?

 

 

Tänk om hela ens liv var ackompanjerat av ett soundtrack. Tänk vad fantastiskt det hade varit, som i en bra film. När musiken liksom sätter ord på känslan och gör den hanterbar.
När man blir sådär riktigt glad och går längs trottoarkanten så kickas Katrina and the Waves 'I'm walking on sunshine' igång i bakgrunden, när man sitter på bussen och tittar ut över göta älv med ett nybrustet hjärta så rullar tonerna till Håkan Hellströms 'Kärlek är ett brev skickat tusen gånger' in och när man blir riktigt jävla förbannad på någon eller något så slogs Slipknots 'Everything ends' på. HELT FANTASTISKT. Om jag fick välja vilken låt som skulle spelats idag när jag för första gången i år gick ut med vårjacka, converse och solglasögon så skulle det vara denna.

 

 

 

Och här bjuder jag på lite bilder på vad jag gjort sedan jag slutat jobbet:

 

 

Idag spenderar jag dagen med fint sällskap, min vårjacka och de få plusgrader som termometern visar med att äta sushi och kolla band of brothers. Livet är fint.