Allt som oftast, Göteborg, så älskar jag dig. Äkta och innerligt. I andra stunder är mitt förakt inför delar av dig så stort att det överskuggar allt det fantastiska. Men, min mamma säger att om man inte har något snällt att säga så ska man inte säga något alls.. Så därför:
Jag älskar att vandra från Brunnsparken upp till Poseidon och på vägen stanna till för en glass i Bältespännaparken. Jag älskar att promenera längs vasa allé för att sluta upp på café vasas uteserveringen där jag parkerar i så många timmar jag hinner. Jag älskar att åka buss över bron och se ut över vattnet och alla de röda kranar som visar mig att jag är i Sveriges finaste hamnstad. Jag älskar att dricka kaffe på bryggan i Eriksberg medan Älvsnabben tutar förbi och skapar vågor som gör att det stänker över mina tygskor. Jag älskar att ragla fram längs Andra långgatan efter 01.45-ölen och ta en burgare på BK innan sista vagnen går hem till Hisingen. Jag älskar Hisingen. Jag älskar att skrika mina lungor hesa på Gamla Ullevis läktare medan GAIS förlorar ännu en match mot ett lag som precis klarade sig kvar i Superettan i fjol. Jag älskar goa-gubbar mentaliteten och den underbara dialekten. Jag älskar att gå runt i stan och runt varje hörn bli påmind av en av Håkans textrader. Älskade Göteborg, vi har varit genom mycket tillsammans. Varma sommarnätter och kalla vintermornar. Glädjerus, panikgråt, ilska, sorg, eufori, ångest.. Ja, det allra mesta.
Även om jag lämnar dig nu för andra gator och torg är jag aldrig långt bort från dig, mitt Göteborg.
Igår startade det, göteborgsregnet. Finns få saker som jag tycker så mycket om (om det icke kombineras med stormvind) som duggregn. Jag må se ut som Mr. Uggla efter en promenad i denna väderlek och sminket kan i efterhand likna en nysminkad Alice Cooper. Men ändå. Lukten, känslan mot huden och kanske framför allt ljudet. Det känns lite som att jorden släpper ut tårar som den suttit inne på ett tag, ni vet som när man sätter på en riktig lipfilm för att man känner sig lite fylld. Man behöver tömma kanalerna. Så tycker jag att det känns som, fast från vår planets sida.
Tänker även på när jag var liten och det regnade, det var enda gången man fick sitta inne och göra vad man ville. Varje solig dag ropade mamma 'Elin! Ut och lek! Det är fint väder!' Kanske har detta även gjort att ljudet av regn låter som ljudet av frihet?
Och nu börjar lägenhetsletandet att ta fart på riktigt. Har vi lite flyt och allt går som det ska kan hända att vi får bo i detta fina rum i Nothing Hill 5 minuter från Portobello Road. Så håll alla era tummar!
Har blivit lie tyst här inne, tyst som graven mer bestämt. Ni får ursäkta, men det finns kanske inte så mycket spännande att läsa om innan jag flyttar ändå? Idag är det 28 dagar kvar och det känns fortfarande helt overkligt. Jag försöker att njuta av alla underbara människor som jag lärt känna här i min hemstad denna sista tiden.
I helgen åker jag och Josefin iväg till landet över helgen heeeelt själva och det känns som precis det jag behöver. Komma bort lite och reflektera. Grilla. Dricka god öl. Kanske sola om vi har tur? Älskade Josefin.
Är det så att ni vill kika in där jag är lite mer aktiv så heter jag keanueyes på Instagram. Där händer det nog mer än här i alla fall.
Annars då? Jodå. Jag jobbar, pussas, planerar och väntar på våren. Idag har jag fått äran att bjuda på middag och i mina tankar var det för några dagar sedan flera rätters med en massa specialeffekter som skulle få hakor att tappas. Idag bestämde jag att jag istället kör på säkra kort och lagar min egna variant på köttfärssås och spagetti. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom?
