Ännu ett steg mot London idag. Har haft besök av ett par som förhoppningsvis ska hyra min lägenhet i andra hand. Tänkte börja med 9 månader och se hur det går i den stora staden och fungerar det så hoppas vi att fastis låter dem ta över den.
Det är typ detta som känns som det största steget i flytten, att lämna min lägenhet. Så många år som jag bott inneboende och drömt om min egen lägenhet och nu när jag har den ska jag lämna ifrån mig den. Mitt första egna lyckliga hem. Jag tror dock att när jag nu följer min dröm och mitt hjärta så kommer jag skapa ett hem i mig själv som kommer att vara nog.
Jag tänkte även att detta skulle bli lite av en musiktips-blogg så till alla folk med bra musiksmak därute, detta är vad som spelas i mina hörlurar nu för tiden:
Mumford and sons - Reminder
The Killers - Runaways
The Presets - Girl and the sea
Fleetwood Mac - Everywhere
First aid kit - Emmylou
Vad har ni för bra tips till mig?
Jag är inte riktigt närvarande i vardagen längre nu när jag vet vad som väntas. Jag gör det jag gjort förut; går till jobbet, tvättar, träffar mina vänner och gör matlådor. Det känns dock som om det är min kropp som gör allt detta och att min själ redan är i London. Den står på trafalgar square och väntar tills kroppen anländer.
I väntan på att jag ska bli hel igen härdar jag bara ut, och det är inte roligt. En höst och vinter i väntans tider. Jag är dock inte den enda som känner så här. Min vackra syster är i samma sits, hon flyttar 13 februari till Australien.
Det är min enda oro inför mitt nya liv i London, hur är ett liv utan Lisa?
Älskade Lisa.
Nu får det vara nog på latheten, I'm back.
Idag är det 183 dagar kvar till jag packar mina saker och flyttar till London. Jag FLYTTAR till LONDON.
Kan knappt förstå när jag skriver det, och ännu mindre när jag säger det till folk. Jag har äntligen tagit beslutet att följa min dröm. Att varje dag få se underbara Big Ben, när jag vill dricka te i SoHo och shoppa loss på Primark (utan att vara på bakfyllan, eller vad säger du Jessica?)
I drygt tre veckor har denna skönhet suttit på min kropp, som en påminnelse av mitt livs bästa val.
Och strax innan jag satte mig för att skriva detta inlägg har jag köpt min flygstol.
| Från: |
Göteborg, Landvetter 2013-05-01 17:50 |
| Till: |
London, Gatwick 2013-05-01 18:50 |
Det här med att vara supporter.. jag undrar om det är något som kan förklaras? Jag och min vän satt efter gårdagens match och diskuterade just detta. För de som är supportrar, oavsett lag, så behövs inte många ord. För de som däremot aldrig riktigt haft den kärleken för ett lag är nog orden för få.
I min familj brukar vi säga att 'GAIS kommer i modersmjölken'. Och med ett medlemskap till klubben i doppresent och en pappa som drog med mig på matchen sedan jag knappt kunde gå så får man väl säga att just det uttrycket är rätt passande.
Det jag känner när jag kliver in på arenan innan match är ogripbart. Det fina är att oavsett om det är derby, säsongpremiär eller match mot ett riktigt mellanmjölklag så finns ändå samma känsla (möjligtvis i olika styrkor).
Att dricka ljummen öl och svära åt domaren, att få stryk med 3 mål mot laget som ligger på kvalplats, att en passning äntligen går igenom motståndarnas backlinje och höra signalen för offside. Alla dessa rent lidelsefulla delar av fotbollen, som visar hur stor kärleken för laget är.
Och sen.. när man vinner ett hemmaderby. När man tar en otippad femteplats och blir bäst i stan. När man tar igen ett underläge och lyckas kliva med tre poäng ur striden. Det är då det är underbart att vara gaisare.
Jag tänkte så här en måndag morgon passa på att dela med mig av en historia.
Min fina vän Jessica är numer mamma, men innan lilla Dante kom till världen bjöd hon in till en baby shower för att fira tillökningen med lekar och presenter. Vid denna tid hade jag vad man kan kalla minst sagt flyt och hade lyckats få både heltidsjobb och egen lägenhet inom loppet av tre veckor. Jag var rätt fokuserad på detta och hade lagt mina andra drömmar lite på håll. Drömmar som bestod dels i att resa och bo i just London, men också att starta mitt eget event-företag. Innan jag lämnade kalaset sa hon kort till mig:
'Elin, glöm inte London'
Och därav namnet på denna nytillkomna blogg. Och även namnet på mitt framtida företag dontforgetaboutLondon.
Vad tycker ni? Kan ni se det på ett visitkort, på en affisch eller kanske till och med på en billboard?
Jag har tänkt länge att det är dags att bli lite modern och skaffa sig en blogg, men varit osäker på om jag faktiskt har något att säga som folk skulle vilja läsa. Det hände dock något för ungefär en vecka sedan. Jag åkte till London.
Så länge jag kan minnas har jag velat åka dit och hur höga förväntningar jag än hade lyckades denna fantastiska stad uppfylla alla. Jag sitter nu i min lägenhet i Göteborg och funderar på vad jag gör här?
Jag får hindra mig själv från att sitta och titta på flygresor till alla världens hörn (och då ska tilläggas att jag är ofantligt flygrädd).
Så jag tänkte att denna blogg skulle bli min resa ut i världen. Ut från mitt lilla och säkra Göteborg och in i en verklighet jag egentligen fruktar men ännu mer längtar efter. Ett försök att bli av den panikångest jag levt med sedan tre år tillbaka. Eller kanske ett försök att göra allt jag vill trots ångesten, för de säger ju att man aldrig helt kan bli av med något sådant?
Denna resa tänkte jag också göra till ett sjukt bra soundtrack. Därför presenterar jag världens kanske bästa låt någonsin som bloggens första 'Dagens låt'. Som jag också lyckades inhandla i en liten gränd i slutet av Brick Lane.
Dagens låt: Eagles - Hotel California
