Som en blixt från en oklar himmel
Igår startade det, göteborgsregnet. Finns få saker som jag tycker så mycket om (om det icke kombineras med stormvind) som duggregn. Jag må se ut som Mr. Uggla efter en promenad i denna väderlek och sminket kan i efterhand likna en nysminkad Alice Cooper. Men ändå. Lukten, känslan mot huden och kanske framför allt ljudet. Det känns lite som att jorden släpper ut tårar som den suttit inne på ett tag, ni vet som när man sätter på en riktig lipfilm för att man känner sig lite fylld. Man behöver tömma kanalerna. Så tycker jag att det känns som, fast från vår planets sida.
Tänker även på när jag var liten och det regnade, det var enda gången man fick sitta inne och göra vad man ville. Varje solig dag ropade mamma 'Elin! Ut och lek! Det är fint väder!' Kanske har detta även gjort att ljudet av regn låter som ljudet av frihet?
