dontyouforgetaboutlondon

 

Jag är här. I London. Jag överlevde flygresan.

 

Igår runt 13.30 promenerade jag och min man in till stan för att träffa mamma och Josefin för en liten hejdålunch på stan. Vi slog oss ner på Gamle Port och åt godaste maten på länge. Färdigätna och belåtna satte vi oss i bilen och började resan ut mot Landvetter, Väl där gick incheckning bra och vi mötte upp Pappa och Mia och slog oss ner på exakt samma bord där vi suttit 13 februari för att vinka av Lisa. 
Minuterna rullade på och en kvart innan gick det inte att hålla tillbaka tårarna längre. Jag visste inte vad jag grät mest över, att lämna mina kära kära här hemma eller min övertygelse om att jag skulle dö på flyget. Förmodligen båda. Jag kramade dem så hårt jag bara kunde och ställde mig i rulltrappan upp till gaten. Ready to face my fear.

 

Gick typ på flyget först av alla och tänkte 'Detta var ju inte så litet ändå' men ju fler och fler som kom in så steg paniken en aning men det kändes ändå mycket mycket bättre än sist jag flög. Det slog sig ner en norska i sätet bredvid mig, flygvärdinnan gav mig gratis vatten och planet började rulla. Jag tittade ut efter att man fick ta av sig bältet och kunde fortfarande se marken. 'Titta så klart det är, vi kommer nog kunna se marken hela tiden' sa norskan bredvid mig och jag tror det var det som räddade mig från paniken. Kändes som att jag hade lite mer kontroll. Så himla långt ner var det inte. 
Efter en och en halv timma i luften var det dags för landing så jag proppade munnen full med tuggummi medan piloten gjorde sitt jobb. Vi landade och jag hade överlevt! Hurra! 

 

Väl vid bagagehämtningen mötte jag upp Hanna, som jag säkert inte träffat på typ 3 år, och vi tittade på varann och fattade inte att vi faktiskt var där. Vi gjorde det. 1 timma och 25 minuters bussfärd senare anlände vi på Victoria Coach Station och skaffade oss en Taxi som vi låg helt utmattade i baksätet av i 20 minuter. Sen var vi framme vid vårt Hostel. Men vart var dörren? Hade han släppt av oss på fel adress? Vi gick fram och tillbaka och ryckte i dörrar i säkert en kvart innan vi fick nog och gick över gatan och frågade på ett annat Hotel. 'Det ligger ju rätt över gatan'. Jag gick ut igen, kanske mer förvirrad än vanligt, och såg tio meter bort ingången. Så kan det gå.

 

Efter att ha skypeat på Hostelets helt värdelösa wifi en stund gick vi in och lade oss i vårt rum som vi delar med två supertrevliga britter. Sov i åtta timmar. Smög in och åt av hostelets frukost (som egentligen kostade pengar) och nu är det snart dags att ge sig ut på stan. Jag tänkte gå och dricka kaffe i Kensington Gardens med Hanna är på arbetsintervju på Hard Rock Café.

 

Vi hörs snart igen. PUSS