dontyouforgetaboutlondon

 

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt att lämna Lisa på Landvetter i onsdags, kanske något av det  jobbigaste jag varit med om. Men också bland det bästa. Där stod hon redo att ta sig an världen, rak i ryggen och med ett stort leende på läpparna. Hon var äntligen vid sin startlinje, efter alla fajter och allt slit. Nu befinner hon sig på andra sidan jordklotet men jag har ändå aldrig känt mig mer nära henne. Klockan är där 22.41 och det är 22 grader varmt. Paus för avundsjuka. Världen har nog aldrig varit så liten som den är idag. Jag har sett bilder, pratat i telefon och fått en videohälsning, allt utan att det kostat en krona. Helt fantastiskt.

 

 

 

Det känns självklart i hjärtat att hon har lämnat men samtidigt kan jag nu fokusera på min egen avgång. 74 dagar är det kvar idag tills jag och älskade Hanna möts på Gatwick. Sen börjar vårat stora äventyr. En vardag där jag inte ska lägga någon tid på måsten och gnäll. All min energi och kraft ska jag lägga på saker som ger mig lika mycket tillbaka. Jag ska se livemusik så ofta jag bara kan och jag har bestämt mig för att på ett eller annat sätt involvera mig i miljöfrågan. JAG SKA VARA MED OCH RÄDDA VÄRLDEN.