dontyouforgetaboutlondon

 

Så bra gick det för mig med tempobloggande. Ja ja, två dagar är väl ingen katastrof. Nu har jag bara fyra arbetsdagar kvar på jobbet och har fått lite, som de i How I Met Your Mother pratar om, separation goggles. Jag tycker helt plötsligt inte att det är så jobbigt. Kollegor som jag tidigare inte alls tyckt om verkar plötsligt mycket trevliga, arbetsuppgifterna känns inte direkt meningslösa utan istället ganska roliga och alla förändringar som tärde på mig känns rätt spännande. MEN, jag vet innerst inne att det är inte så jag egentligen tycker. Jag har bara sveriges största separationsångest. Nu är den stora frågan, hur säger jag hejdå? Jag är så himla rädd för att bli bortglömd. Att de om tre månader ska säga typ 'Jo Elin, det var en tjej som jobbade här för ett tag sen.' Jag vill liksom lämna ett större avtryck. 

Nästa vecka kommer jag alltså att lägga ner min tid på att baka, fixa och dona. De ska få ett hejdå de sent kommer glömma. Och till er Lindorffare som kikar in hit då och då:

 

Jag hade aldrig klarat denna tiden utan er. Ni är bäst. Jag glömmer er aldrig.