dontyouforgetaboutlondon

 

Med ett hammrande hjärta och andan i halsgropen tar jag de få stegen fram till chefens skrivbord och harklar mig lätt.

 

'Maggan, har du tid en stund? Jag skulle behöva prata med dig.'

Hon tittar upp bakom sin datorskärm med ett lätt förvirrat uttryck i ansiktet.

'Eh, egentligen inte, jag ska på utbildning om en kvart och är inte klar med allt än. Var det något viktigt?'

Herre gud, tänker jag för mig själv. Ska jag behöva gå runt med denna känslan hela dagen tills hon äntligen kommer ut ur mötet kl 16.00? Det klarar jag aldrig.

'Ja, det är det. Kan jag bara få fem minuter?'

Hon ser ner på den darrande handen som jag håller mitt vattenglas i, tittar mig sedan i ögonen med ett lätt leende på läpparna.

'Okej.'

 

Jag stänger dörren efter mig och vi slår oss ner på varsin stol mitt emot varann. Jag tar ett djupt andetag.

'Jag vill säga upp mig.'

Utan att hinna hindra sin första reaktion  suckar hon djupt och tar sig i ansiktet. Efter alla förändringar, all ny information och det kaos som innfinner dig på vårt kontor just nu hade hon inte hunnit tänka på att detta kunde ju också hända. Hennes personal lämnar.

'Är det sant?'

'Ja. Det är ingen hemlighet att jag inte mått bra på jobbet den senaste tiden.. Eller?'

Hon ler.

'Och jag känner att jag nått min gräns. Det är inte roligt längre.'

'Jag förstår. Vet du vad du ska göra istället?'

Jag kan inte låta bli att le.

'Jag ska flytta till London.'

 

Äntligen kan jag gå runt på jobbet utan en mask på. Jag kan tala hur mycket jag vill om det som cirkulerar runt i mina tankar dygnet runt. Jag kan vara ärlig. Aldrig har jag gått rakare i ryggen genom kontorslandskapet.